Bakgrund och användning

Det finns tre olika varianter av schnauzer och riesenschnauzer är den största, sedan finns det även dvärgschnauzer och mellanschnauzer men det föreligger mycket liten släktskap mellan den största varianten och de två mindre.

Riesenschnauzer ( tyska ”riese” = jätte ) härstammar från Mellaneuropas medeltida herdehundar, som genom lämplig avel senare blev boskapshundar. De användes som vallare och pådrivare av kreatursflockar längs landsvägarna till städer och handelsplatser i Sydtyskland.

Men när järnvägarna tog över dessa transporter, blev boskapshunden arbetslös och höll på att dö ut. Den räddades bland annat tack vare sin strävhåriga päls och vissa likheter med mellanschnauzer, som på den tiden var en populär bland annat som råttfångare.

I sydtyska Bayern och Wurttenberg lyckades man nå resultat genom målmedveten avel och inslag av andra raser, mellanschnauzer, svart grand danois med flera har nämnts, men uppfödarna var här mycket förtegna. I början av 1900-talet blev rasen populär i Tyskland som utställnings – och vakthund.

Från och med 1908 uppträdde riesenschnauzer som självständig ras på utställningar och i de tyska stamböckerna. Men under namnet ”Munchenerschnauzer” under de närmsta åren.

Rasen hade inte fått sitt slutliga utseende, framförallt brast det i enhetlighet. Uppfödarna fortsatte oförtrutet aveln mot en mer enhetlig typ. Riesenschnauzerns arbetsglädje, livliga intellekt och tåliga kropp inspirerades uppfödarna av, den visade också alltmer lämplighet som polis – och millitärhund.

Som resultat framstod efterhand en storväxt, strävhårig, robust och oöm brukshund. På 1920-talet fanns det ett 60-tal avelsdjur av rasen på tyska statens hunduppfödningsanstalt.

År 1938 fanns det i Tyskland 700 skyddsutbildade riesenschnauzer och 129 under utbildning, men efter andra världskriget fanns endast en spillra kvar i landet.

Så sent som 1930 importeras de första exemplaren av riesenschnauzer till Sverige. Rasen blev snabbt populär här, under beredskapsåren ( 1939 - 1945 ) användes de bland annat som vakt- och skyddshund.

Under krigsåren bromsades utvecklingen upp och år 1947 inträdde dessutom öronkuperingsförbudet. Flera uppfödare upphörde som en följd av detta med sin uppfödning och intresset för rasen minskade under de följande åren. Det skulle dröja till början av 1960 – talet, innan riesenschnauzern lyckades återvinna – och därefter också kraftigt öka – sin popularitet.

Med egenskaper som tillgänglighet, öppenhet och lagom hårdhet blev den en trevlig sällskaps- och familjehund. Andra egenskaper som stor arbetsvilja, uthållighet och härdighet gör rasen till en utmärkt brukshund och tjänstehund.

Det är en trotsigt tapper hund med respektgivande utseende. Typiskt för rasen är oförskräckt framåtanda, kombinerad med lugn och besinning.

Till sin karaktär är den godmodig och trogen sitt husfolk. Högt utvecklade sinnesorgan, klokhet, läraktig, kraft, uthållighet, snabbhet, motståndskraft mot väder och vind samt sjukdomar gör den till en hård och uthållig tjänste- och brukshund.

Huvud
Huvudet skall vara kraftigt, långsträckt utan starkt framträdande nackknöl, från ögon till nosspets långsamt avsmalnande.
Avståndet från nosspets till nackknölen förehåller sig till rygglängden (manken till svansrot) ungefär som 1:2.
Pannan är platt utan rynkor.
Käkmuskulaturen är kraftigt utvecklad, men inte så att huvudets rektangulära form (med skägg) störs av alltför markerande kinder.
Nosspegeln ska vara väl utvecklad och svart, läpparna ska vara väl slutna och svarta.

Bett
Bettet består inte enbart av tänder, utan också av käkarna som ska vara välutvecklade.
Saxbett med rena vita tänder. Bettet ska vara ytterst kraftigt och sluta väl.

Hals
Den ädla böjda halsen ska vara kraftigt ansatt och i proportion till hundens massa. Den får varken vara kort eller grov. Nacken ska vara kraftig och vackert välvd. Halsskinnet ska vara stramt och utan rynkor.

Ögon
Ögonen ska vara mörka, ovala och framåtriktade. Undre ögonlocket ska ligga an mot ögat så att bindhinnan inte syns.

Öron
Öronen ska vara högt ansatta och framförallt ligga tätt intill huvudet, för att inte störa huvudformen.

Bål
Bröstkorgen ska vara måttligt bred med flata revben. I genomskärning ska bröstkorgen vara oval. Väl välvd når den förbi armbågarna. Kroppslängden ska ungefär motsvara mankhöjden. Ryggen ska vara kort och lätt sluttande.

Tassar
Tassarna ska vara korta runda och väl slutna med välvda tår (kattfot). Trampdynorna ska vara elastiska och hållbara och klorna ska vara mörka.

Mankhöjd
Storlek: mankhöjd 60-70cm

Svans
Svansen ska vara högt ansatt och bäras upprätt.

Hårrem
Pälsen ska vara sträv, hård och tät. Den ska bestå av tät underull och inte för kort, hårt täckhår, vilket ska vara strävt. Pälsen får varken vara borstigt eller vågigt. Ett typiskt kännetecken utgör det sträva skägget och de buskiga ögonbrynen, vilket skuggar ögonen något.

Rörelser
I den tyska standarden står det inte skrivet något om rörelser. Schnauzern är dock byggd för att kunna röra sig med harmoniska, fria och vägvinnande rörelser.

Färg
Färgen ska vara rent svart eller peppar och salt.

Upp